Efter att ha ignorerat min tjejkompis som bor i Italien (E) i snart en månad så kände jag att om jag brydde mig det minsta om henne (för det gör jag faktiskt även om jag vill ha en paus från henne) så borde jag förklara varför jag inte vill ha kontakt.

Så igår ringde jag. Hon undrade självklart varför jag inte hört av mig och jag började med säga att jag inte kände mig speciellt intresserad av kontakt efter helgen när vi besökte henne. Hon gick direkt till motattack och blev irriterad på att jag väntat en månad med att säga något. Visst, det är kanske fegt av mig men jag har inte vetat vad jag ska säga. Vilket jag också förklarade för henne och påpekade att jag ringde och berättade det nu, att jag måste väl trots allt själv få bestämma när jag vill ta det här samtalet.

Jag förklarade att från min sida sett så kände jag att jag ställt upp under ett antal år och öppnat min dörr och bäddat min soffa när det var struligt med hennes kille (när hon fortfarande bodde i Sverige), när hon sedan flyttade har jag fortsatt ge henne en plats att sova var gång hon är hemma, jag har lyssnat när hon varit ledsen över ett brustet hjärta, jag har ringt och peppat när hon har varit deppig. Jag sa att jag inte är mycket för att prata högt om hur jag mår vilket hon också brukar påpeka, därför sa jag, känns det som ett extra svek att när jag för en gångs skull behövde stöd så verkade det inte som hon var intresserad av att ge mig det.  

Hon blev irriterad och menade att hon frågat mig flera gånger hur jag mådde och det enda jag sagt var att jag hade ont i magen. Men krävs det verkligen att jag ska skrika ut mina känslor för att en så kallad bästa vän ska förstå att ofrivillig barnlöshet nog gör ont mer än i magen?

Jag sa att jag tyckte hon varit total oförstående när jag sagt att jag inte ville på nattklubb när jag inte drack och hon hade gett mig motsvaret;

-Kan inte du har roligt nykter eller?!!

Kanske det var då jag skulle ha sagt; jag vill inte, jag pallar inte, jag tänker ständigt på om min embryo kommer att överleva, jag kan inte tänka mig en värre plats än en nattklubb just nu nykter eller inte!

Men jag sa inget, kanske det är jag som är ”trög” som tror att vänner omkring mig ska förstå att man kanske inte är så jäkla upplagd för en fest utan att jag i detalj ska behöva beskriva varför? Om jag säger att jag inte vill gå på nattklubb nykter och en vän vet att jag gått igenom en IVFbehandling, ska inte det räcka för att hon ska kunna acceptera att jag inte vill dit? Även om mitt nyktra tillstånd inte är hela anledningen till att jag inte vill?

Jag nämnde även att det hade varit som ett slag i ansiktet på mig när hon hade stått och hoppat framför mig på baren med orden

-Jag saknar ditt party jag. Alltså, verkligen!

Jag sa till henne att när hon sa det så hade jag tänkt;

 Visst, misslyckas behandlingen så har du din partykompis tillbaks. Jag är tydligen mer värd med alkohol i kroppen och mindre värd som vän i ett ledsamt och nyktert tillstånd.

Hon tyckte att det var väldigt orättvist av mig att döma henne efter det uttalandet. Hon menade att hon kunde ju inte gå runt och tänka på allt hon sa med risk för att jag skulle missuppfatta det.

Kanske inte…? Men borde inte en medveten vän tänka efter lite? Jag tycker ju det.

Jag berättade inte mer om mina känslor för den andra tjejkompisen som jag reste med. Trots det så insisterade hon på att lyfta ner min resväska från tåget (trots mina protester), försäkrade sig att jag fick gå så mycket som vi gjorde för doktorn, kollade med mig om jag tyckte vi höll ett ok tempo, var bekymrad för att vi sov så dåligt på golvet. Hon påpekade ständigt för E att vi kanske borde tänka på mig och mitt ”tillstånd” när jag gärna ville hem och lägga mig. Hur kunde hon vara så omtänksam och observant utan att jag behövde lätta mitt hjärta? Jag måste verkligen säga att dessa omsorger betydde så jäkla mycket!

E tyckte att vi hade kört över henne när vi varit där nere. Att vi bara hade tänkt på vad vi ville och att hon kände det som att vi hade använt hennes lägenhet som ett gratis boende.

Då höll jag nästan på att gå i taket. Jag sa att den diskussionen skulle vi inte ens gå in på om vi ville fortsätta ha kontakt med varandra. Hon fattade inte alls vad jag menade. När jag berättade att jag aldrig upplevt att hon ringt för att planera en helg i Sverige där hon frågat vilken helg som passade mig eller att det var för att besöka mig som att hon kom, utan att anledningen till att hon oftast var hemma var pga ett bröllop, en fest eller något annat och när hon dök upp hade hon gärna redan planerat in en middag på fredagkvällen med förfrågan om jag kände för att följa med. Hade hon bara bott hos mig en kväll så hade det inte varit några problem men när hon kommer helg efter helg, tors till sön och hon inte någonstans har planerat in att träffa mig så kan man verkligen känna sig som ett hotell!

Hon blev givetvis ledsen och sa att hon hade bott hos mig för att kunna träffa mig. Det kändes inte alls bra att spy ut en massa galla sådär men jag har irriterad mig i mer än 3 år och nu exploderade bomben. Jag borde ha sagt något tidigare om jag inte varit så feg…

Hon tyckte att vi väl bara kunde vara överens om att inte vara överens och att det jag kände att hon hade gjort mot mig hade hon känt jag hade gjort mot henne. Jag sa då att om båda känner såhär ska vi definitivt ta en paus från varandra. Bara för att en slår den andra och man slår tillbaks betyder det inte att det känns bra sen och allt är glömt. Two wrong reasons doesn’t make it right.

Hon avslutade med att säga att hon älskade mig och hade satt sig på första bästa flygplan för att vara hos mig om jag behövde henne.

Jag avslutade med att detta samtalet var inte för att säga förlåt eller få en ursäkt, utan det var för att förklara varför jag inte sökt kontakt, varför jag heller inte på ett tag vill ha speciellt mycket kontakt, att jag behöver all positiv energi jag kan få just nu och jag har inte överskottsenergi att lägga på att lösa det här. Jag sa också att hon inte skulle hänga sig själv pga. situationen, att jag kanske skulle komma fram till en dag att jag överreagerat, men just nu var det såhär jag känner och det gör jag nog ett tag.

Jag sa att jag dessvärre inte kunde tro på hennes vackra  ord för hon hade en möjlighet att visa sitt stöd men hade gjort det exakt omvända.

Fy fan vad det känns skit att göra någon ledsen. Jag känner mig som en riktig skitstövel.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu är jag i vecka 18 och de flesta ivarjefall dei min närmsta omgivning vet om at vi väntar barn. Av någon anledning så frågar nästan varannan person "har ni gjort KUB-testet"? Jag svarar nej. Jag ljuger med andra ord. Förväntar sig folk att jag ska ...

Efter en sorgsen helg och timmar på internet letandes efter fakta angående vårt resultat, för att få en uppfattning om vår statistik så kom jag fram till att vi helt enkelt fick gå på känsla. Att få vara gravid, att ett litet liv äntligen växer inne ...

En av mina väninnor vet om att vi väntar barn. Hon undrade om jag inte skulle berätta för de andra kompisarna. Jag sa att jag ville vänta tills vi gjort vårt KUB. Hon hade svårt att förstå varför och menade att alla de andra berättat tidigare. Det är...

Det gick bra på ultraljudet i fredags. Inte kunde man se mycket av det lilla livet men det kändes väldigt fantastiskt när läkaren pekade ut ett litet blinkande ljus- ett hjärta. Jag tycker det är väldigt abstrakt att där är en växande bebis i min mag...

Jag är glad och ganska skärrad. Tänk om där inte är något därinne, att min dröm försvunnit. Jag vågar nästan inte gå dit. I helgen berättade vi för respektive föräldrar. Kändes konstigt, overkligt, nästan som om det var någon annan man berättade om...