I går stack jag och M ut och grillade vid stranden, vi är ett par riktiga grillare han och jag. Vi grillar inget märkvärdigt, ibland bara korv med bröd. Men det är så mysigt att ta vår lilla picknickgrill, vår fula orange picknickfilt som M tycker ger en nostalgisk känsla och därför vägrar ge upp och sticka iväg någonstans vackert.

Vi grillade våra något tråkiga hamburgare, drömde om dyra möbler som jag hittat i olika inredningsbutiker tidigare på dagen och tittade på alla fågelfamiljer med snart flygfärdiga ungar. En perfekt kväll. Som jag givetvis var tvungen att förstöra genom barnsnack. Jag måste verkligen sluta älta. M blev på lite dåligt humör av mitt ständiga tjatande, det kan jag kanske förstå… men jag kan inte släppa det! M lovade dock att vi kunde ställa oss i adoptionskö till hösten! Det känns skönt att han fattar att det tar några år at få igenom en adoption så även om vi inte är redo nu så är vi kanske det om 4 år när ”det är vår tur”. Det känns ju bara dumt att inte hålla alla möjliga dörrar öppna. Nu vet jag att vi kommer få ett barn, vårt barn, biologiskt eller inte.

Jag tänkte att jag skulle försöka vara bara jag, som jag var innan barnlösheten, i sommar. I den mån det går naturligtvis. Igår köpte jag nya ägglossningsstickor och naturpreperat, det har jag inte använt på ca 8 månader för att jag känner att ägglossningsstickorna ökar pressen. Istället har jag och M försökt att täcka dagarna 10-16 på cykeln och då borde man ju vara "safe". Fast nu känner jag att min kropp är lite ur gängorna och vill gärna få lite mer koll igen.

M satt igår och läste på om kostvanor för fertila fädrar, inte för att jag tror det kommer skapa några mirakel men det kan ju knappast skada. Det värmde mitt hjärta lite att han satt där och läste, jag tror det är första gången som jag sett att han letat upp information utan min involvering. Ibland kan man ju känna att man kör mycket av det här racet själv med alla mediciner, sprutor, smärtor, fan och hans gamla moster. Trots att M är med på varenda kontroll och ringer kliniken lika ofta som jag så är det trots allt min kropp som det i mångt och mycket hänger på.

Så om vi bortser från mina ägglossningsstickor, natrupreperat och vitaminer så tänker jag ha en semester där jag tänker njuta så som jag är, i den utstraäckning som jag kan. Jag tänker njuta av att jag finns, att jag fått uppleva min stora kärlek, att jag fått chansen att resa och bo utomlands, att jag och M ska till Grekland om 2 veckor, av kall öl, av grillat och äta ute, helt enkelt allt det där som är sommar. Mina negativa känslor angående barnlösheten får gå ut ett tag. I augusti är de tilbaks mednästa IVFbehandling.

I många av mina inlägg kan det kanske verka som jag är total labil, på gränsen till hysterin. Mycket av det jag känner tar sig endast uttryck här på min blogg och rent utåt sätt försöker jag hålla en positiv attityd och fungera i mina relationer på jobb, vänner familj. Ibland undrar jag dock hur länge jag kommer hålla mig flytande. Jag har alltid varit tvungen att ösa ur skorven för att inte sjunka men mycket kärlek från M och goda vänner har hjälpt mig att lappa hålen och hålla båten ganska torr. Barnlösheten kommer som en extra bärlast på ett skepp som redan är överlastat. Jag känner att jag snart behöver ta mig in i hamn och få en chans att lasta av lite av min dödvikt för att kunna fortsätta.

Att kunna bete mig lite galet här på bloggen och använda den som mitt helvetesgap där jag kan skrika ut min ilska och frustration hjälper mig i vardagen. Här kan jag lätta mig hjärta utan att svärta ner livet för alla mina kära som jag tycker så mycket om.

Ibland vill jag bara släppa taget och sluta ösa, ge upp, låta båten sjunka. Ibland förstår jag inte vad det är för mening med att fortsätta anstränga sig. Jag har börjat spara på guldkorn, minnen som får mig att må bra. När jag mår dåligt vill jag helst inte göra något, då kan jag ta fram en av mina små guldklimpar och försöka komma ihåg varför livet är ganska bra och träffa den personen som fick mig att skratta istället för att isolera mig och sjunka djupare ner i min smärta.

Att barnlösa mår psykiskt dåligt kom knappast som en chock, hur skulle något annat vara möjligt. Jag hoppas att jag genom min ständiga kamp om att bevisa för mig själv min rätt till existens är rustad för att ta mig an ännu en kamp.

Att den som gått genom hela livet med solen som sitt ständiga följeslagare skulle klara de barnlösas sorg bättre än vad jag gör är ju ingen garanti.

Jag och min sambo M hade ett ganska seriöst prat i lördags morse om hur vi ska klara oss igenom det här, med det här menar jag vår sorg över det barn som vi längtat så länge efter och kanske aldrig får. Hela vårt gemensamma liv går ju ner i en svaka pga det här. Jag tror jag pratar alldeles för ofta om min längtan efter vårt barn och glömmer bort att vi kan prata om andra saker, om våra andra drömmar.  Fast det är svårt att inte prata om det, vi är två om det här och vem kan bättre förstå mig?

Jag ville gärna diskutera hur vi ska ställa oss till en eventuell adoption. M vill knappt ta ordet i sin mun än mindre prata om det. Jag är bara så rädd att om vi kämpar i 3 år till och ingenting har hänt på de åren och vi först då beslutar oss för att ställa oss i en adoptionskö, så kan det ta ännu flera år innan vi får vårt efterlängtade barn.

Det som är så tråkigt med den här barnlösheten är ju också att den kostar så otroligt mycket pengar. Pga att jag och M inte registerade oss på samma adress förrän långt efter vi blev sambo så har vi tex inte rätt till att ställa oss i kö för fertilitetsutredning förrän i november i år genom det offentliga. Det är fortfarande 5 månader dit och vi bestämde oss redan i januari i år att så länge kunde vi inte vänta och har därför redan betalat 65,000 kr privat för insemination och 3 IVFbehandlingar varav 2 behandlingar redan misslyckats. Skulle även de försöken som staten betalar misslyckas så ska vi försöka skrapa ihop ytterligare 60,000 kr och misslyckas det ska vi fram med ungefär lika mycket till för en adoption. Att kunna gifta sig och bjuda alla man tycker om, släkt och vänner känns som en avlägsen dröm när alla pengarna ska gå till kampen om ett barn. Det spär dessvärre på bitterheten och det känns förbannat tungt. Dessvärre spär det också på min känsla av oduglighet. "Ingen vill ha dig, inte ens dit eget barn." Jag kan inte låta bli att tänka att det kanske är meningen att jag ska vara en återvändsgränd där ingen kärlek kan gro, en infertil mulåsna, ett missfoster. Ibland undrar jag varför man inte bara ger upp kampen.  

Det finns inget som gör mig lika ledsen     

När slutar man kämpa mot sitt öde och accepterar faktumet att det barn som kommer bli en del av vår familj kommer inte ha min sambos vackra ögon och härliga leende, eller mitt blonda hår för den delen. Jag tror inte det vore svårt att älska vilket barn som helst, jag tror inte att det är så viktigt för mig att det är mitt blod som rinner i den barnhand jag håller.

Det jag är rädd för är att mitt adopterade barn inte ska bli lyckligt, att mitt barn ska sakna det kulturarv som togs ifrån. Jag är rädd för att mitt barn  med sin mörka hudfärg ska anklaga oss för de rasistiska diskrimineringar som kan uppstå. Jag är rädd att vår kärlek inte kommer vara tillräcklig för att bära vårt barn genom allt det svåra som kommer med livet.  

Jag har tidigare nämnt att jag vuxit upp utan min biologiska pappa och det har gett mig djupa men. Min styvfar var det inget fel på men han valde att bara vara min systers pappa. Kanske han trodde han att det var bättre så, för att lämna plats åt mammas och mitt förhållande. Om han ändå hade förstått hur mycket det hade betytt om han hade velat följa med på kvartsamtalen, fotbollsmatchen, simträningen. Min fina mamma satt alltid där. Hon frös på det oisolerade ridhuset för att uppmuntra mina små framgångar på hästryggen som 7-åring. Hon satt uttråkad och lite nervös när jag lärde mig simma men nästan drunknade istället i vår lilla stads sjabbiga simhall. Trots mammas fenomenala insats har jag lärt mig hata mig själv för det som jag inte hade. Som vuxen förstår jag att det inte kan vara en 6 månaders babys fel att hennes pappa inte ville stanna men även som vuxen gråter mitt hjärta och känner sig övergivet.

Hade jag vuxit upp som en hel människa om jag fått ha en fars kärlek, biologisk eller inte? Hade jag idag varit oskadad om jag inte vetat skillnaden på att ha en förälder och att inte ha en, jag kunde ju hela tiden jämföra mig med min syster. Är det för att jag alltid varit en del av en familj där jag egentligen mest stör bilden, där jag vet att jag är utbölingen, där det är jag som kanske inte borde ha funnits om mamma hade vetat innan min farsa stack att han var ett svin?

När jag känner såhär, hur ska jag då våga tro att mitt vackra mörka barn från andra sida jorden inte ska känna likadant? Om jag och min sambo överöser barnet med kärlek, kommer det överskugga frånvaron av en biologisk förälder? Spelar det någon roll vart kärleken kommer ifrån så länge den är äkta och varaktig?