Jag läste idag ett gammal inlägg hos Miss S, baby längtan, om hur mycket det betyder att ens vänner visar att de bryr sig om ens situation. Hur viktigt det verkligen är med bra vänner har fått en så mycket mer betydning sen jag fick stämpeln "ofrivilligt barnlös". I princip varenda en av mina närmsta tjejkompisar har nu fått barn eller är gravida, per dagens datum väntar tre tjejkomisar barn, en får i september, en i oktober och en i februari. Jag tycker det är jättejobbigt och jag avundas dem helt otroligt men jag tvingar mig att fråga hur de mår, prata om deras rädslor inför födsel och ovissheten om att barnet mår bra därinne, för vad vore jag annars för kompis? De grät med mig när jag berättade om barnlösheten. När jag sa att jag sagt upp mig för att ta min master sa de "Grattis, men då ska vi vara ledsna också väl?". De visste ju att mastern hängde på att de senaste IVF:en misslyckades. Jag älskar dem för att de talar om min barnlöshet med mig fastän att jag själv ibland är tyst. Jag vet att de undvikit att prata om sina magar för min skull men jag har sagt till dem att det är inte meningen att det bara ska handla om mig.  Därför blir det så svart på vitt när någon av ens vänner stampar rakt över en, förklarar sig vara ens bästa kompis och sen beter sig som min tjejkompis betedde sig i Italien.

För några dagar sen fick jag ett mail om att hon inte hört från mig på ett tag. Om hon nu verkligen vill veta hur det är så ring! Det brukar inte stoppa henne att ringa flera gånger i veckan för att gråta av sig för att det gått åt skogen med senaste flamman. Hon undrade hur det hade gått med "det."..? Exakt så skrev hon.

"Det" gick inte så bra skrev jag tillbaks. Jag fick svar om att hon fanns där för mig om jag behövde prata bla bla bla. Om hon nu var en sådan vän, var fanns all förståelse i Italien där jag var tråkig för att jag inte ville till nattklubb nykter, där jag inte var intressant sällskap för hon "saaaaknade mitt party jag", när hon fnyste åt mina försiktighetsåtgärder gällande kaffe och alkohol.

Igår trillade ett mail till in till mig och den andra tjejen som var i Italien. Tjejen i Italien undrade om vi var tillgängliga i sommar för att fira hennes födelsedag i Sverige. Jag vet inte riktigt vad jag ska svara. Eventuellt kommer två kompisar från Oslo ner på besök den helgen och det ser jag helt ärligt mer fram emot. Jag vill dessutom inte att hon ska sova här. De 10 helgerna om året hon kommer hem för att gå på bröllop, gå på en fest, träffa släktingar och behöver någonstans att sova som alltid blir hos mig utan att hon egentligen planerar att träffa mig har kommit till sitt slut. Jag låter nog som en riktig ragata nu, men jag behöver hålla liv i min irritation. Jag är riktigt, riktigt kortsint, på gränsen till dumhet tror jag. Men jag tycker att hon är en ganska usel vän.

Vi gick igenom vår budget här hemma igår och som vanligt så stämde den inte. Jag tycker verkligen att vi gör smarta köp och slösar definitivt inte mer än andra i vår omgivning. Tror jag ivf. Jag har idiotsparat sen i januari för att få ihop pengar till mina studier och det är egentligen det som gör att det känns som jag inte har några, men det är lika bra att vänja sig för som student blir man inte rik.

Det saknades ivarjefall 3000 kr per pers för att få ihop till service på bilen och allt annat tråkigt som ska betalas. Det gör verkligen ont att ta av de hårt förvärvade studentpengarna.

Vi köpte en lägenhet förra året och har sen dess totalrenoverat den, väggar, tak, golv, kök, badrum, allt. Vi köpte en fyra för att ha ett extra rum för ett eventuellt barn. Som tur är det ett ganska litet extra rum så det får nu tjäna som mitt studierum inför hösten istället. Förhoppningsvis så blir det mer än studierum någongång! Väl färdig inser man att man knappt har möblerat stället och pengarna är slut. Man kan väl säga att det ekar lite här... men det har blivit ganska fint. Jag tror jag lägger upp några förre efter bilder för min egen skull bara för att känna att det inte var bortkastad tid eller pengar.

Köket förre

   Köket efter

 
Badrum innan   Badrum efter

Sovrum under målning

Sovrum efter målning och nytt golv. Bilderna  är nu ganska gamla så vi har ändrat lite i sovrummet sen dess. Som ni ser står det bla en adventsljusstake i fönstret...

J

I går var jag ganska glad. Antagligen uppmuntrad av mitt eget mod att våga göra det jag länge drömt om, dvs säga upp mig och äntligen ta den där mastern som är mitt lilla ”komplex”. Låter kanske dumt att kalla det komplex men när man själv känner att det är något som fattas, som är ofärdigt så blir det en tagg i sidan. Jag har tagit min utbildning utomlands och där delar man på ett helt annat sätt upp Bachelor och Master, i  Sverige pratar vi mest om civilekonom och det indirekt förutsätter att man har den där magistern. Så om ett år så kan jag också räkna mig som fullbördig ;-)

Idag ivarjefall så känner jag mig deppig igen. Något som jag ständigt återkommer till är känslan av orättvisa och oförmågan att göra något åt det. Jag har själv vuxit upp utan min biologiska pappa och därför känns infertiliteten som ett extra bakslag, är det aldrig meningen att jag ska få tillhöra en hel familj, den berömda kärnfamiljen, mamma, pappa, barn. Jag ska inte klaga egentligen. Min mamma och min biologiska pappa var förlovade i 6 år innan jag föddes så planerad var jag allt. Sen drabbades väl min pappa av panik eller vaknade alltför många nätter av barnsskrik som tog hål på den idylliska familjebilden. Honom, pappa alltså, har jag inte träffat sen han stack när jag var ca 1 år. Min mamma hade turen att inte behöva vara ensam mamma alltför länge utan träffade en fin man som inte hade något emot att mamma hade mig. Tre år senare föddes sedan min syster. Jag har vuxit upp i en bra och fin familj men jag har alltid varit väldigt medveten om avsaknaden av en pappa, en riktig pappa, en stor, stark pappa som alltid finns där, min pappa.

Min sambo hade blivit den allra bästa pappan. Han har alla kvaliteter en man ska ha och hade gjort allt för sin familj. Varför ska han drabbas av den otur som verkar gå i mina fotspår? Han är fullt frisk och allt ser bra ut när äggen plockas, befruktningsgraden är bra, sen händer något, inuti i mig. Hur kan jag låta bli att klandra mig själv?

När jag tänker på adoption så tvekar jag pga. den känsla jag haft i alla år, avsaknaden av ursprung. Jag saknar ju bara halva, tänk då hur det måste kännas att sakna hela, ha en annan hudfärg och bli berövad på ett helt kulturarv. Hur hjälper man sitt barn genom den känslan och hur får man sitt barn att komma ut helt på andra sidan när man så väl vet att vissa saker läker aldrig?

Jag snackade precis med min chef om att jag kommit in på en masterutbildning till hösten och att jag accepterat. Jag hade ingen aning om vad jag hade att förvänta mig när jag frågade om mina möjligheter; tjänsteledigt, jobba en dag i veckan, säga upp mig. Han tyckte absolut inte att jag skulle säga upp mig och skulle kolla vad som gick att göra   

Så nu är jag lite spänd.

Jag har även ringt IVFkliniken för ett möte om vad nästa steg kan tänkas bli. De skriver på sin hemsida om AHA metoden (assisted hatching) och blastocyster. Jag har förstått att många vars bloggar jag läst har haft större framgång med den metoden. Så jag vill höra lite om det. Vi har fått tid på tis 14e juni kl 14, men jag ska se om vi inte kan ändra det till nu på fredag. Jag har nämligen tagit ledigt på eftermiddagen för att gå på min kusins student, men det viktigaste är väl att man kommer på mottagningen på kvällen? Det känns lite jobbigt nämligen att ta ledigt två eftermiddagar så nära varandra.

Utan dig pendlar jag mellan mörker, sorg, bitterhet, hopplöshet och små korta stunder där jag hittar tillbaks till mig själv och ser en möjlghet att leva mitt liv utan dig. Det är svårt att förklara för någon, hur jag kan sakna dig så mycket.

Under dagarna som har gått har jag jagat välkänslan från Halmstad till Göteborg, från Göteborg till Ystad, från Ystad till Falsterbo. I varje  stad sken skolen från en molnfri himmel och värmde huden på de leende människorna i parken, på stranden på caféet. I varje stad har jag träffat fina vänner och familj, men trots det känner jag mig ensam.

Jag hör fåglarna kvittra men liksom utanför, som om de sjöng för de andra. De som tar det för givet att två blir tre eller fler. De som packar kylväskan full med mackor och saft till hungriga små barn när de tillsammans beger sig ner till havet.

Jag vill också ta en bekymmerslös öl i solen som alla leende människor som jag sett de senaste dagarna, så som jag själv kunde ta en öl tidigare, innan IVF och barnlöshet. Jag saknar innan, innan när jag trodde att allt kunde lösa sig genom hårt arbete och en rejäl nypa jävlar anamma. Nu när jag vet att det inte är så vet jag inte hur jag ska lösa resten av mitt liv. Vem ska jag kämpa för om jag inte kan kämpa för att ge dig ett bra liv med de möjligheter som du förtjänar, med en mamma och pappa som älskar dig och som alltid kommer finnas där för dig? För vem jobbar jag så hårt för att göra något lite mer med livet om inte du finns där för att njuta av det?

Jag lovade ivarjefall mig själv att om även den här IVF:en gick åt skogen så skulle jag göra något för mig själv som jag länge tänkt göra, ta min master. Det betyder att jag i nästa vecka kommer lämna in min uppsägning på jobbet i nästa vecka för att sätta mig i skolbänken till hösten!

Jag måste säga att det känns väldigt nervöst.

Ute skiner solen men hos mig är det totalmörker. Gradviditetstestet var naturligtvis negativt. Jag var inställd på det men när man gjort allt i sin makt och det inte kommit något blod så vågar man hoppas lite. Det var bara naivt, det testet var då negativt som det kan bli.Nu när jag tagit mitt sista progestron borde min mens komma nät som helst. Det kommer göra ont, jag har haft en del ont i magen under hela den här ruvningsperioden.Fan, jävla skit!!!!!!!!!

Igår åkte jag och handlade jag efter jobb för att inleda långhelgen med en mysig middag. Sparrisrisotto stod på menyn. Vatten är gott men det dricker man alltid och det fanns inte tid att sticka inom systemet för att köpa en flaska alkoholfritt vin. Är där förresten någon som har förslag på ett alkoholfritt vin som påminner om vin istället för saft?

Så jag tänkte att jag skulle köpa några alkoholfria öl för att göra det hela lite festligare. Jag plockade på mig några olika sorter, några nya som jag inte smakat tidigare.

Sparrisrisotton blev jättelyckad, rekommenderas nu när sparrisen är i sesång!

Första ölen, en Clausthaler var alldeles för söt och hälldes ut i vasken. Nästa öl, en Erdinger hamnade på samma ställe. Som tur hade jag köpt två Carlsberg också och de vet jag är goda. Jämfört med tidigare nämnda öl var det här rena drömmen. Innan någon hunnit ropa hej hade jag hällt i mig halva flaskan och jag kunde inte förstå hur en alkoholfriöl kunde vara så god! Då såg jag att det var en 3,5% öl jag fått tag i..... Säkert inte hela världen men det kändes lite snopet när man tom gått över till koffeinfritt kaffe =) Hoppas det lilla livet förstod att det var ett misstag.

Inatt hade jag den märkligaste dröm om att vi fått ägg donerat från en tjej som jag var bästis med när jag var 13 och som är adopterad från Indien. Dottern som vi fick var det sötaste lilla barn man kan tänka sig med långt mörkt lockigt hår och stora bruna ögon. Samtidigt var jag lite ledsen för att iman inte kunde se något av mig i barnet, jag är blond med blå ögon. Det var en bra dröm men väldigt knäpp, snacka om att man blir ett psykfall av ruvningen.

Nu måste jag gå och packa. Jag och M ska iväg och hälsa på vänner i Halmstad och imorgon vidare till Göteborg . Solen skiner just nu, hoppas den stannar kvar!

Förhoppningsvis får goda vännerslag mig att glömma ruvningen i några sekunder.